Anka och gamla spetsar

I helgen hälsade vi på mina svärföräldrar i Oskarshamn. Svärmor berättade att det fanns en liten butik i staden som precis börjat sälja scrapsaker, så jag och min dotter stack dit så fort artigheten tillät för att kolla in vad de hade för kul saker. Det var i fredags, dagen före Allahelgonadagen, så GIVETVIS hade de stängt klockan tre och klockan var halv fyra när vi stod utanför och slet i dörren. Trist! Hittade dock en syaffär där jag köpte lite band för att trösta mig med.

Väl tillbaka tog svärmor fram en gammal låda som hon ville visa mig. Tror ni jag blev glad när jag upptäckte att det i lådan låg jättemycket virkade spetsar? Jag fick allihop för, som svärmor uttryckte det, det är ju bättre att de kommer till användning än att de ligger i lådan undangömda i en garderob och skräpar. Så nu är jag jätteglad. Det var min sväfars mamma som virkat dem en gång i tiden. Man kan knappt tro att de är virkade, så otroligt tunt garn har hon använt. Hon måste haft syn som en hök för att ha lyckats med det där. Grymt häftigt i alla fall!

LOn på The Big Duck är från USA i somras. Vi hade köpt med oss lunch och hittade en jättefin park där vi satte för att njuta av livet en stund. Vi hade sett att det stod "Don't feed the ducks!" på några skyltar runt om och vi förstod vad de menade när det vaggade fram två jättelika ankor mot vårat bord. Ankan på bilden var lika läskig som imponerande vacker. Den ställde sig bredvid bordet och blåstirrade på oss precis så länge som någon fortfarande tuggade. Han/hon sa inget, rörde sig inte, men stirrade med en blick av stål som kunde ha skrämt upp den mest härdade hårding kan jag lova. Den andra ankan var mer aktiv och vankade fram till min dotter och, påstår hon, försökte bita henne i tårna. I alla fall verkade det så av henne illvrål att döma. En man som satt i en solstol säkert 50 meter bort ropade tillbaks med skratt i rösten "It won't kill you!". Men det trodde nog dottern. Hur som helst var jag tvungen att göra en LO på den. Visst är den häftig? Man kan inte riktigt se hur stor den är, men tänk er att huvudet gick upp till bordsskivan ungefär. LOn har jag skickat in till Malin och Scrappers som kör en skissutmaning som sträcker sig till nästa måndag.

Om ni undrar över mitt finger så kan jag berätta att det fungerar bra igen. Jag har inte full rörlighet på långa vägar, men det funkar i alla fall. Jag har en bild på handen när stygnen är borttagna, men jag tänker bespara er den. Det ser precis ut som om någon har försökt hugga av fingret men misslyckats två gånger, och det är inte så mysigt direkt!

Nej, nu ska jag gå ut i det fantastiska vintervädret och andas in den härligt klara luften och njuta av den krispiga kylan!